Kaffe har konsumerats av människor i århundraden och är vanligt i många olika kulturer. Det gör koffein till en av demest spridda farmakologiskt aktiva substanserna, i den meningen att det stimulerar det centrala nervsystemet. 

Koffeinets uppiggande effekt är värdefull i många vardagliga situationer. Exempelvis finns allt starkare bevis för att koffeinintag i form av kaffe kan göra bilförare mer alerta och därmed minska antalet olyckor. Sömnrelaterade bilolyckor uppvisar toppar tidigt på morgonen och tidig eftermiddag. Ett intag av 150 mg koffein i form av kaffe har i körtest tidiga eftermiddagar visats signifikant minska försämring av körförmåga, självupplevd trötthet och EEG-aktivitet som indikerar slöhet (1). En följande studie gav liknande resultat med kaffe innehållande 200 mg koffein tidiga morgnar (2). För att komma tillrätta med trötthet är koffein effektivare än alternativa strategier som att blåsa kall luft i ansiktet eller att använda bilradion eller musikspelaren (3).

Trots dessa värdefulla effekter i vardagen har koffein beskrivits som en potentiell missbruksdrog (4) och det har också hävdats att koffein typisk missbruksdrog (5). Bevisen för för koffeinmissbruk, beroende och abstinensproblem har granskats och det har diskuterats om koffeinabstinens, men inte missbruk eller beroende, borde vara en egen diagnos (6).

De regelgivande institutionerna har dock inte föreskrivit några restriktioner i koffeinanvändning. Aktuella diagnosmanualer från Världshälsoorganisationen (WHO) (7) och American Psychiatric Association (APA) (8) har definierat sex resp. sju kriterier för beroende, varav minst tre ska vara uppfyllda. WHO har slagit fast att det finns inga som helst belägg för för att koffeinanvändning har psykiska och sociala konsekvenser ens tillnärmelsevis jämförbara med dem som är kopplade till missbruk av allvarliga droger. De viktigaste faktorerna för att definiera missbruk anges vara abstinensproblem, ökad toleransnivå, dosökning och beroende.

Abstinens, tolerans, dosökning och beroende

Koffein i förhållande till dessa kriterier har nyligen varit föremål för två vetenskapliga översikter (9 och 10). Sammanfattningsvis slog man fast att koffein svarar mot några av kriterierna, men inte tillräckligt för att fylla kriterierna för beroende:

• Abstinensproblem har beskrivits för koffein, som inte tycks bero på den mängd koffein man dagligen intar. Abstinensproblem, om också relativt begränsat svåra, förekommer och kan bidra till att man vidmakthåller sin koffeinkonsumtion (10).
• Ökad tolerans för en del upplevda effekter av koffein liksom delvis till sömn tycks inträffa, åtminstone hos en del individer (9).
• Behovet av dosökning för att få fortsatt stimulans av koffein är beränsat i de små eller måttliga doser som normalt förekommer, när man dricker kaffe eller koffeinhaltiga läskedrycker. Koffein har svaga dosökningsegenskaper, men det finns få eller inga belägg för detta såvitt avser högre doser med hänvisning till de motsatta effekter dessa ofta ger (10).

Också andra överväganden talar emot koffeinberoende. Det är känt att klassiska missbruksdroger som amfetamin, kokain och nikotin stimulerar frigörande av dopamin i den del av hjärnan som svarar för belöning, motivation och beroende. Koffein har emellertid ingen effekt på den delen av hjärnan. Koffein intas genom munnen och i allmänhet utspritt över hela dagen till skillnad från missbruksdroger, som vanligen intas intravenöst eller genom inhalation. Det ger en fördröjning av koffeinets absorbering i kroppen, som minskar beroenderisken.

Sunt förnuft

Forskningen på detta område har fortsatt. I en jämförande översikt (12) som publicerades år 2006 valde man att närma sig frågorna om missbruk och abstinensproblem med vad man beskrev som sunt förnuft. I sammanfattningen fastslår man:
Använt med sunt förnuft innebär uttrycket missbruk att normal konsumtion är omöjlig och att konsumtionen skapar problem. Koffein passar inte in i den profilen. Intag [av koffein] skadar inte individ eller samhälle och användarna är inte tvingade att konsumera det. Visserligen kan avbrott i den regelbundna användningen resultera i symptom som huvudvärk och nedstämdhet, men de är lätt och adekvat avhjälpta genom att inta koffein. Några har hävdat att man fortsätter att använda koffein för att undvika låggradiga abstinensbesvär som trötthet och nedstämdhet. Det är möjligt i fråga om vissa måttliga användare. Men i experimentsammanhang är detta fenomen alltför osäkert för att konstituera ett hållbart syndrom.

Efter sin genomgång av tillgängliga forskningsdata sammanfattade författarna: Koffeinanvändning motsvarar alltså varken enligt sunt förnuft eller vetenskapligt definitionerna på en beroendeframkallande substans.

Referenser